tisdag 23 juni 2015

triggervarningar revisited

Taggar ner tempot, läser dansk avhandling, jobbar med bokmanus, följer upp småsaker som borde ha fixats för länge sedan.

Läser om triggervarningar och blir lite konfys. Inte för att jag inte håller med debattörerna -- precis som John Waters sätter triggervarning på sig själv tycker jag att universiteten som institution borde ha triggervarning (eller som den där Iggy Pop-skivan från tidigt nittiotal som hade en etikett på omslaget där det stod "Parental warning: This is an Iggy Pop record") -- utan för att det känns som om det är en större debatt än vad problemet de facto är. Enligt min erfarenhet är det inte heller ett helt nytt fenomen, även om själva begreppet är det. Jag har hört från kolleger som ibland har råkat ut för studenter som efterlyst triggervarningar. Trots att jag emellanåt undervisar om pornografi har jag dock endast enstaka gånger genom åren (sedan 2004) stött på studenter som protesterat eller satt sig emot visningar eller klipp. (Däremot har det hänt att andra lärare har gjort det...) Emellertid informerar jag alltid om att det är pornografi jag skall visa, och det kanske betraktas som en triggervarning i sig?

Men om man inte befinner sig i universitetssammanhang utan bara läser debattartiklarna, kan man lätt få intrycket av att alla studenter alltid kräver innehållsdeklarationer och varningar på litteraturlistorna för att inte falla ihop gråtande med svåra inre trauman, och att de blir godkända på tentor utan att ha läst litteraturen för att de annars blir triggade. Inte ens situationen i USA (som är upprinnelsen till diskussionen om triggervarningar) är så illa, även om det utmålas på det sättet. Amerikanska universitetslärare är på det hela taget också måna om den akademiska friheten.

Det betyder inte att principen inte är viktig. Och att studenter skulle få tillåtelse att vägra läsa litterära verk, se filmer eller beskåda konstverk som ingår i en kurs för att de eventuellt skulle kunna trigga något i dem kan ju inte komma på fråga. Samtidigt är de ju vuxna människor och får ta ansvar för sina egna studier -- vill de absolut inte se en film eller läsa en bok får de helt enkelt själva ta risken av att inte klara tentan eller kunna delta aktivt på seminariet eller vad det nu kan vara.

Däremot kanske man skall fundera över sin egen pedagogik om man inte kan förklara poängen med att se vissa filmer och läsa vissa böcker. Man kan också, med studenterna, diskutera frågan om filmers innehåll och varför visst innehåll anses som så potentiellt "farligt" medan annat passerar helt utan att ifrågasättas. Det finns viktiga lärdomar att dra även från det, och man kan lätt koppla det till den svenska filmcensuren vars förmenta funktion var att skydda publiken från sådant som kunde skada den. Man kan också prata om vad kunskap är, hur vi förhåller oss till olika sorters kunskap och vad forskning innebär -- men också om att känna sig själv och testa sina egna gränser. Om man svimmar av att se blod kanske man inte skall bli kirurg och om man får panikångest av att tala inför en grupp kanske man inte skall bli lärare, men man kanske kan utmana sig själv och lära sig att klara av både blod och undervisningssituationer.

Jag vill inte bagatellisera diskussionen om triggervarningar. Men det är så lätt att klanka på den yngre generationen och oja sig över vart världen är på väg. Som någon som faktiskt ofta befinner sig i undervisningssituationer där mitt material riskerar att fungera som trigger och som samtidigt gärna vill ta mina studenter på allvar känner jag ändå att situationen inte riktigt är så becksvart som vissa debattörer försöker utmåla den.

Här skriver jag, apropå den amerikanska diskussionen om trigger warnings förra våren, om några situationer där inte pornografiskt material ingick och där jag själv funderade över vad jag utsatte mina studenter för. Jag uppfattar att jag har tänkt mer på frågan sedan dess.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar