onsdag 18 mars 2015

lingua franca

Jag har ju haft en period nu på några år där jag har huvudsakligen undervisat på engelska. På Swedish Film and Television Culture hade jag dessutom mestadels internationella studenter, varav bara en del hade engelska som förstaspråk. På Moving Images and Gender har gruppen innehållit fler svensktalande studenter.

Under den här våren har jag dessutom också undervisat på svenska. Att gå från att prata engelska inför studenter den ena dagen och svenska inför andra studenter nästa dag är lite frustrerande. Ibland känns det som om man varken kan prata engelska eller svenska. Jag hyser ganska få illusioner om min engelska -- den är hyfsad och jag saknar inte självförtroende, men jag är långt ifrån någon språkekvilibrist. Av erfarenhet är jag är också väldigt medveten om vilka problem som kan uppstå i andraspråkskommunikation.

Majoriteten av det jag skriver är också på engelska. Sverige är en liten akademisk miljö, och det finns ett begränsat antal film- och sexforskare. Även om man utsträcker språkområdet till att inkludera Norge och Danmark är det fortfarande litet. Därför är det jätteviktigt att skriva på engelska -- annars kan man sitta i sin lilla ankdamm och bekräfta grannankans forskning eller komma i konflikt med ankan därborta för att man tycker att den har inkräktat på ens lilla vassrugge.

Det kallas inavel. Det är på det stora hela taget ganska dåligt. Att vara i dialog med andra forskare är avgörande för god forskning. Därför tycker jag att det är felaktigt och problematiskt att blanda ihop forskning med näringslivets idéer om att döpa om allting till något mer eller mindre genomtänkt på engelska. Det är inte alls samma sak. "Man vill vara internationell", skriver Anders Q Björkman. "Men resultatet blir ofta torftigare texter och att hela yrkesgrupper inte längre kan tala om sina egna ämnen med svenska termer."

Det är klart att man vill vara internationell. Det är inte bara något man vill -- det är något man måste (om så bara på grund av hur värderingen av ens meriter ser ut) och något som i grunden är en god sak som ibland har den tråkiga konsekvensen att texterna blir torftigare.

Jag vet inte om jag kan beskrivas som språkliberal. Språket förändras och det är både häftigt och oundvikligt. Samtidigt är jag obotligt konservativ med vissa saker -- jag skriver exempelvis alltid mig, dig och sig, och skall i stället för ska. Men just vad gäller forskning och publikationer är det helt enkelt en nödvändighet som jag inte har något emot. Jag får bara svälja stoltheten och ta att jag inte kan uttrycka mig med samma schvung som en amerikan eller samma elegans som en engelsman (eller tvärtom, för den delen). Vad jag vinner i slutänden är att mina idéer prövas, diskuteras och ifrågasätts eller bekräftas i ett större sammanhang. Och det ser jag som absolut överordnat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar