Neither straight journalism nor disengaged art, satire alludes to recognizable contemporary circumstances in a skewed and comic way so as to draw attention to their absurdity. There is mockery but with a noble motive: the desire to bring shame on some person or party behaving wrongly or ignorantly. Its raison d’ȇtre over the long term is to bring about change through ridicule; or if change is too grand an aspiration, we might say that it seeks to give us a fresh perspective on the absurdities and evils we live among, such that we are eager for change.Det klassiska exemplet är ju förstås Jonathan Swifts A Modest Proposal från 1729, där Swift föreslår att fattiga irländare skall sälja sina barn vid ett års ålder som föda, en exklusiv maträtt för de rika. Till och med i dag, till och med med en historisk medvetenhet om vad det är för en text och i vilken kontext den är skriven, är det svårt att inte ta lite illa vid sig när man läser det, så djävulusiskt välkonstruerat och överrationellt resonerat är det.
Men Parks menar att satir fungerar när vi delar en gemensam värdegrund (Swifts text skulle inte funka i ett samhälle där det fanns människor som de facto åt barn). Den behöver den här gemensamma värdegrunden för att träda fram som just satir och inte något som är bokstavligt menat. Om jag förstår Parks rätt menar han att i vår globala värld kan vi inte längre räkna med att alla delar vår värdegrund, vilket begränsar satirens möjlighet att vara just satir.
Jag är inte säker på att jag håller med. Det fanns säkert en och annan potentiell barnaätare på 1700-talet som tolkade den där texten bokstavligt. Var skall i så fall gränsen gå -- hur många skall potentiellt kunna missförstå satirens intentioner för att man skall låta bli att vara satiriker?
I Svenska dagbladet har Ricki Neuman skrivit om olika omtvistade fall av satir i Sverige -- bland annat ett där satiren faktiskt fälldes som förtal, nämligen Svenska Hustlers fotomontage av kändisar i porrsituationer i början av nittiotalet. Neuman skriver att "satiren kan tala flera språk på samma gång, hur den kan vara undanglidande och gömma olika skikt bakom varandra – och därmed blir genren svår att entydigt tolka. Det är så man håller myndigheter borta." Jo, så är det ju. En del av satirens historia är ju att försöka balansera på lagens yttersta rand eller till och med att hålla sig på fel sida om lagen. Samtidigt mynnar Neumans understreckare ut i att vi har relativt högt i tak för satir i Sverige, men att exempelvis Frankrike har högre. Rubriken -- som jag antar att någon annan än Neuman satt -- är kanske mer ärlig (eller ironisk) "lagom högt i tak".
Och kanske är det där som alltihop tangerar mina intresseområden. Frågor om yttrandefrihet dyker alltid upp när man forskar om pornografi -- dels för att porren har en historia av att ha varit förbjuden och censurerad, dels för att många porrentreprenörer på det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet var ivriga yttrandefrihetsförespråkare, dels för att porr ibland lyfts som exempel när yttrandefrihet är på tal. Som jag ser det, hänger de ihop -- yttrandefriheten ger naturligtvis ett utrymme åt porren, men det är faktiskt dessutom så, tro det eller ej, att porren gör något för yttrandefriheten också. Det låter kanske lite konstigt, men vad jag menar är att yttrandefrihet åtminstone delvis konstrueras av, eller till och med i, spänningsfältet mellan det provocerande, osmakliga, utmanande och besvärliga, och det lugna, kloka, eftertänksamma, ödmjuka och respektfulla.
SvD:s understreckarredaktion (eller vem det nu kan vara) har lagt ut länkar till åtta olika understreckare om satir under samma rubrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar