att se sig själv i en skrattspegel

Ibland när man rättar tentor av studenter ser man saker som man vet att man har sagt under en föreläsning, men som de har uppfattat lite konstigt. Det kan vara något man sade som ett skämt, men som de har tagit ad notam, eller något man sade som en bisak som de har tagit fasta på som en huvudsak, eller, någon gång ibland, fullständiga missuppfattningar. Ibland blir det komiskt. Ibland nästan en skräckupplevelse, en känsla av att man inte riktigt vet vad som händer med orden efter att man har sagt dem.

Kommunikation är vanskligt. Kommunikationsforskare talar om "brus", sådant som händer mellan sändaren och mottagaren och som gör att meddelandet inte mottas exakt på det sätt som det var avsett. Detta är ganska självklart. För alla som ägnar sig saker som filmanalys eller litteraturtolkning är det också ganska självklart att vi har olika tolkningsramar, och att försöka förstå mottagarens tolkningsramar är viktigt när man försöker berätta eller förklara något, så att det man säger landar på det sätt som det var tänkt. När man undervisar blir det till exempel viktigt vilken studiebakgrund en student har och man anpassar undervisningen efter om studenten har flera års studier bakom sig inom det ämne man undervisar i eller om det är en nybörjare. På Swedish Film måste jag anpassa undervisningen bland annat genom att förklara vissa saker om en svensk kontext och svensk filmhistoria. Med stigande ålder har jag också insett att referenser som för dryga tio år sedan var självklara både för mig och för studenterna numera är tämligen obsoleta för de flesta.

Sedan har vi då de situationer där en mellanhand skall tolka vad man har sagt och förmedla det vidare. Det är, i min situation, till exempel journalister som ringer och vill veta något om porr eller sexualitet. Jag är egentligen lite kluven till det där: jag har ägnat flera år åt någonting och så vill de ha något av mig per telefon innan deadline. Frågor som jag skulle kunna diskutera fram och tillbaka på en tretimmarsföreläsning skall avhandlas på fem minuter. Samtidigt är jag en ivrig förespråkare av tredje uppgiften -- att man skall förmedla sina kunskaper vidare till världen utanför universitetet. Jag kan också tycka att när vi har forskning och högre utbildning som är finansierade till stora delar av skattemedel bör jag ställa mitt kunnande till förfogande. Det är alltså, enligt mig, en del av arbetsbeskrivningen att kunna formulera sig populärvetenskapligt på ett sätt som kan förmedlas vidare. Naturligtvis skall ju inte heller känslan av att man blir lite smickrad underskattas -- wow, någon tycker att det är värt att fråga mig!!! -- men den är egentligen en chimär. Framför allt när man håller på med något så iögonfallande som porr.

Oftast går det bra. Det är förvånande att kommunikation, som egentligen är så vanskligt, för det mesta fungerar hyggligt i alla fall. Annars hade väl mänskligheten dött ut på grund av en massa missförstånd. Men ibland går det mindre bra. Ibland har det med journalisten att göra (det finns ju förstås bättre och sämre journalister), ibland har det att göra med att jag fångades vid ett dåligt tillfälle och gjorde misstaget att försöka haspla ur mig något fast jag egentligen var upptagen med annat, ibland har det att göra med att kontexten, själva sammanhanget där min input skulle användas, inte har klargjorts tillräckligt. Ibland har det att göra med att väldigt komplexa saker måste förenklas väldigt mycket för att kunna passa in i till exempel ett dagstidningssammanhang, där journalisten har si eller så många tecken på sig. När det går mindre bra är det som att se sig själv i en skrattspegel, där det man sagt förvrängts. Man känner igen det, men ändå inte.

Det minsta en journalist kan göra, kan jag tycka, är att låta den tillfrågade få läsa och kolla om man blivit korrekt citerad. Vissa verkar göra det nästan rutinmässigt och när jag citerades i New York Times Magazine angående Noomi Rapace, fick jag ett helt fantastiskt mail av deras fact checker där de frågade "is it correct that you, in fact" och så radade de upp tre frågor. Jag fick alltså inte läsa eller ha synpunkter eller så, utan bara svara "correct" eller "incorrect". (En av de "facts" de kollade var att jag inte var släkt med Stieg Larsson.) Det var coolt.

Jag är inte intresserad av att peka ut någon.Vi har alla våra jobb att sköta. Men jag hoppas att läsarna (eller lyssnarna) är medvetna om den här problematiken. Att de alltid ser en spegelbild, men att den ibland hade passat bättre på lustiga huset.