måndag 23 januari 2012

salanders bröst

I det senaste numret av Sight&Sound ägnar man både en artikel och en recension åt Finchers The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som svenska biobesökare enligt Katarina Wennstam upplever

"med en känsla av att något väldigt viktigt från Stieg Larssons böcker har försvunnit längs vägen. På bloggar, insändarsidor och här i DN (läs exempelvis Malin Ullgren i går) är besvikelsen, med rätta, stor över att Lisbeth Salander har förvandlats till ett exponerat objekt helt beroende av sin manlige motspelare Mikael Blomqvist."

Även i S&S funderar man över att Finchers film, måhända lite förvånande, är lite mjukare än originalet, inte minst i behandlingen av Salander-figuren. Inte minst det faktum att hon, frågar Blomkvist "Can I kill him?", uppfattas som i stark kontrast till den svenska Salander, precis som Emelie Roslund påtalade i DN häromdagen. Man noterar också hennes sårbarhet, i relation till Blomkvist men också generellt. Återkommande i det svenska mottagandet är emellertid kommentarer om Salanders bröst.

Det är framför allt två saker som tagits upp. Å ena sidan filmaffischen, där Rooney Mara står vänd mot åskådaren med Daniel Craig bakom, med armen lite beskyddande men också nästan lite fasthållande, som för att hindra henne att ta ett steg framåt. Mara är halvnaken, med ett par lågt skurna byxor och bara bröst. De har båda lite lätt diaboliska blickar, det är en ganska dyster och obehaglig bild (precis som filmen är ganska dyster och obehaglig).

Å andra sidan är det att man får se Salanders bröst efter våldtäkten.

Jag håller med om att Rooney Maras Salander är mjukare och mer sårbar -- och samtidigt galnare, mindre rationell, än Noomi Rapaces Salander. Även om jag tyckte att Rapace var det absolut bästa i de svenska (eller svensk-danska) filmerna, tyckte jag själv att hon var lite för hård, lite för tuff, lite för vuxen för att stämma överens med min bild av Salander ur böckerna. Där beskrivs hon som om hon har ett utseende som en fjortonåring. Män i hennes omgivning som bryr sig om henne -- som Dragan Armanskij, men också Blomkvist -- uttrycker ofta en oro för att hon skall råka illa ut. Och hon ÄR sårbar. Mycket av hennes tystnader och hennes hårdhet är skal, skydd, murar mot en värld som hon vet har makt att skada henne. Jag är inte säker på att en sårbar Salander är en Salander som inte är sann mot originalets Salander.

Men så har vi det här med brösten. Och det blir jag själv inte riktigt klok på. I böckerna beskrivs Salander med i det närmaste icke-existerande bröst. I den andra boken gör hon en bröstoperation, en liten, för att fylla en A-kupa. Trots att den är så liten lägger i princip alla märke till det. Formuleringar som "hon hade stoppat upp bysten med något" eller att hon såg äldre, mer vuxen ut, poppar upp så fort hon träffar någon av sina gamla bekanta igen.

Varför? Om nu boken är ett sådant feministiskt statement, varför är det då inte OK att Salander går runt med sina nästan icke-existerande bröst? Det fyller ingen funktion för berättelsen, det bidrar inte till dess framåtskridande på något sätt, det är bara där som en del av karaktäriseringen av henne på ett nästan paradoxalt sätt. Är det ett symboliskt sätt att gestalta att hon växer upp och mognar? Eller är det, liksom Salanders tvillingsyster, en lös tråd som kanske hade fiskats upp i senare böcker, de som aldrig skrevs? Eller finns det något som kritikerna menar också finns i Finchers film, något slags uppvisande/fixering/erotisering av de där brösten som var så gott som ofullbordade men som får en smakfull och fin A-kupa?

Som sagt, jag blir inte klok på det. Jag förutsätter att mitt förhållande till nakna bröst på film och i bild är lite yrkesskadat. Men det räcker inte för att förklara den där bröstoperationen i andra boken.

2 kommentarer:

  1. Jag uppfattar att amerikanarna vill ha en mer feminin hjältinna. En Lara Croft eller Barbarella. Att hon är top-less ökar hennes farlighet och attraktion. Hon är ingen bystdrottning, dvs bimbo, utan är mannens jämbördige partner. Hennes bröst är därmed ett sätt att visa hennes kraft. I Sverige skulle dylikt påfund som den amerikanska affischen betraktas som kvinnoförtryck

    SvaraRadera
  2. Jag funderade lite på det där med att bröst kan signalera kraftfullhet och också något av fara, men det är väldigt mycket kontexten som avgör och jag kunde inte riktigt sätta ord på det. Affischbildens styrka tror jag är att den är tvetydig, det finns både något sårbart och beskyddat över henne men också något kraftfullt och Craigs/Blomkvists arm kan tolkas som att han hindrar henne från att ta ett steg mot åskådaren.

    SvaraRadera