Missade ett för mig viktigt bemärkelsedatum i fredags. Det var fem år sedan jag disputerade. När det slog mig kände jag mig nästan lite vimmelkantig. Fem år! Det är både jättekort och jättelångt. Man kan nog sammanfatta de här fem åren med att det först var två rätt jobbiga år då jag i och för sig hela tiden kunde försörja mig men å andra sidan jobbade jättemycket och var ständigt orolig inför framtiden (visstidsförordnanden, lösa timmar), och sedan två år av tillfällig respit (postdoken) och slutligen ett år av stabilisering (fast jobb, docentur).
Nu är det nya saker på gång: jag skall vara tjänstledig från lektoratet i Malmö från och med januari därför att jag har fått en forskarassistenttjänst vid filmvetenskapliga institutionen i Stockholm. Det var en av anledningarna till att jag var så nervös inför seminariet i torsdags -- i någon mening handlade det ju om att komma dit och göra ett första intryck på nya kolleger. Men det kändes faktiskt väldigt bra, så det skall nog funka. Och jag får gott om tid på mig att skriva klart min bok, vilket också känns bra, för det är så himla roligt just nu.
Men det känns märkligt att stå på tröskeln till något nytt när man precis har blivit hemmastadd i ett sammanhang. Det känns också märkligt att lämna det sammanhanget (om än bara för en period) när man trivs så bra i det. För mina sexualitetsforskande kolleger bildar tillsammans en alldeles unikt kreativ och intellektuellt spänstig forskarmiljö. Glada, nyfikna, smarta människor med breda intresseområden och spännande forskning. Högt i tak och stimulerande och samtidigt inte på något sätt kravlöst.
Om fem år befinner jag mig sannolikt i Malmö. Fem år från nu är inte lika osäkert som fem år från då. Men jag kommer ju att ha förändrats och miljön kommer att ha förändrats. Det finns inget förutsägbart.
3 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar