Har precis återvänt efter en blixtvisit i Berlin för att hinna fånga Bergman-utställningen innan den stängde (vilket den gör i dag). Jag trodde inte egentligen att jag skulle få tid till det, men ibland får man bara ta sig tid helt enkelt. Och nu, i efterhand, inser jag att ibland blir man så insnärjd i sin egen stress att man tappar perspektivet och då är det inte så dumt att bryta den. Med, exempelvis, ett snabbt besök i Berlin.
Efter torsdagens stora DN-avslöjande fick utställningen en något annan dimension. Framför allt den del av utställningen som kallades "prolog" där det talades om Bergmans liv och självbiografi och hur dessa är sammanvävda med hans verk. Jag tycker själv att DN-artikeln låter som ett aprilskämt, men ändå kunde jag inte låta bli att luta mig fram över breven från Karin och Erik Bergman efter Jungfrukällan och samtidigt känna -- vad tänkte de? Vad visste Karin, vad kände Erik? För det är lite fascinerande att det inte är, som med von Trier, pappan som skulle vara en annan pappa, utan det är de facto mamman som inte är självklar.
Och samtidigt tänker jag att vår fixering vid det biologiska föräldraskapet kanske aldrig har varit större än nu. Den svenska 1900-talshistorien tycks vara full av barn som adopteras bort, syskon som är halvsyskon, barn som växer upp med en storasyster som visar sig vara mamman (och mamman är mormor) och så vidare. Det kanske inte är så himla märkvärdigt, när man tänker efter, kanske inte en så stor sensation som det är i vår tids och vår kulturs ögon.
Det roligaste på utställningen var annars bakom scenen-filmer från Höstsonaten, när Ingmar Bergman och Ingrid Bergman dividerar om scenen där hon skall lägga sig på rygg. Samt det brev som Bergman fick efter en oscarsnominering, där Academy of Motion Pictures Arts and Sciences påpekar (på förekommen anledning?) att bilden av oscarsstatyetten inte får användas innan filmen har vunnit. Och Bergmans sura svar.
3 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar