onsdag 16 mars 2011

semiotik

Medan jag har varit borta har DN skrivit om kritiken mot den så kallade mangadomen. Jag har ju tidigare skrivit om den här på bloggen, men när jag nu tittar närmare i DNs faktaruta läser jag:
Ytterligare en ändring i lagen genomfördes den 1 januari 2011. Genom en förändrad definition av begreppet barn utvidgades det straffbara området. Lagen omfattar alla slags bilder, även tecknade. Orsak: Sådana bilder anses kränkande för alla barn, inte bara det avbildade. Verklighetstrogenheten saknar betydelse.
Det är alltså -- om nu DNs faktaruta stämmer, det kan ju bli fel ibland -- så att man betraktar barnpornografi som ett brott mot barn i allmänhet, inte bara det enskilda barnet som finns i bilden. Vilket är högintressant, för det säger jättemycket om vår syn på såväl brottslighet och bilder som på sexualitet och barn. Är andra brott som begås mot ett barn -- till exempel aga -- också kränkande för alla barn?

Men om jag koncentrerar mig på vad det säger om vår syn på bilden: Menar man att bilden bär på ett slags representativitetsfaktor, där en bild inte bara har ett indexikalt värde (dvs att den registrerar det som finns framför kameran) utan också ses som en symbol som representerar inte bara det specifika barnet utan egentligen vilket barn som helst? I så fall är det ju fullt logiskt att döma en tecknad bild, där det INTE finns ett specifikt barn framför tecknaren utan bara den abstrakta idén av ett barn. I så fall är de som skriver lagarna betydligt mer sofistiskerade än vad jag har givit dem credit för. Och då är det ju dessutom fantasierna man är ute efter.

Annars brukar man ju säga att det beror på ett osofistikerat förhållande till bildmaterial när man försöker förtrycka visuella uttryck. En kritik mot porrmotståndare handlar till exempel om att porrmotståndare tänker sig att bilden har ett slags direkt och nära relation till det den avbildar, att den inte bara återger ett skeende utan re-presenterar, det händer liksom igen i bilden. När man till exempel säger att ett övergrepp upprepas varje gång någon tittar på bilden/filmen av övergreppet, så menar man att bilden har makten att återupprepa, nästan återuppliva, om och om igen, det som en gång skedde framför kameran. Inom filmteorin var det André Bazin som formulerade de här tankarna om film och i den poststrukturalistiska yran på åttiotalet betraktades hans syn på film och realism som naiv, att han inte tog hänsyn till saker som perspektiv och ideologi och att vi uppfattar saker som realistiska för att vi är själva inbegripna i ett visst sätt -- borgerligt, patriarkalt, kapitalistiskt -- att se på saker. En bild -- rörlig eller stilla -- är en bild. Verkligheten är något annat. Det som sker i bilden upprepas inte för att någon tittar på den igen. Men om det som står i DNs faktaruta stämmer, att en bild av ett övergrepp på ett barn betraktas som kränkande för alla barn, har man ju så att säga lyft bilden från det den avbildar till vad den representerar.

Jag kanske inte tänker helt klart här ännu. Men vad är implikationerna om man tänker vidare på det? Jag tror att jag kommer att återkomma i frågan. Just nu hissnar min tanke något. Måste andas lite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar