måndag 18 oktober 2010

clintan

Veckan avslutades som den hade påbörjats, men jag var i alla fall på ett seminarium om Clint Eastwoods Unforgiven, städade upp någotsånär i Twilighttexten och skickade i väg den på torsdagkvällen. Nu sitter jag med en jättelång att göra-lista som jag påbörjade avbockningen av i fredags men som fortfarande är jättelång...

För några år sedan försvarades en licentiatavhandling på Centrum för Teologi och Religionsvetenskap om Clint Eastwoods Unforgiven av Ditte Friedman. Nu har hon en doktorandtjänst i Melbourne och fortsätter med Eastwood och Unforgiven. I torsdags var hon alltså på besök i Sverige och presenterade en analys av de tio första scenerna i filmen. Det jag gillar med hennes projekt är att hon tar Eastwood, Unforgiven och västernfilmen på fullaste allvar på ett sätt som är nästan lite... ja, faktiskt, lite knäppt. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att hon är knäpp eller att det är knäppt att ta Eastwood på allvar, utan det är bara att det är så ovanligt. Till och med inom filmvetenskapen, där västernfilmen har analyserats på djupaste allvar flera gånger, finns det en medvetenhet om att alla kanske inte tänker eller känner så. Här är det Kierkegaard, Sartre, Ricoeur och Clintan, sida vid sida, utan en enda ironisk blinkning eller kommentar som låter antyda något annat. Och jag gillar det. Jag tror dessutom att hon har rätt -- Clint Eastwood har kommit att bli en av de filmregissörer i vår tid som allra mest akut och angeläget tar upp moraliska och etiska frågor samtidigt som han anknyter dem till en mytbildning kring sin egen persona. Han är så att säga sin egen arketyp som han kan utnyttja och bygga vidare på olika sätt i sina filmer. Exempelvis hans karaktärers relation till döden.

Nej, tillbaka till att göra-listan! Någon dag skall jag skriva en lång text som förklarar varför jag gillar Clintan så mycket men inte just i dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar