there is no escape

Läser Jörn Donners bok om Ingmar Bergman, den nya alltså, Bergman: PM. Samtidigt studerar jag Bukowskis lista med Bergmanprylar för utauktionering som jag hittade via FLM och funderar på om man skall lägga ett bud på något?

Mitt förhållande till Bergman är kluvet -- jag förutsätter att jag inte är originell när jag säger så, jag tror att för de flesta filmvetare, filmskapare och filmintresserade i Sverige är det på motsvarande vis. Å ena sidan beundran och entusiasm (i alla fall för några av filmerna), å andra sidan irritation över hans dominans i svensk filmhistoria och svenskt filmliv. Å ena sidan en idiotisk nationell glädje över att Sverige har en kulturpersonlighet vars internationella status är av den kalibern att dödsrunan i New York Times låg ute inom en kvart efter det att TT-meddelandet om hans död kommit. Å den andra en frustration över knäböjandet inför det manliga geniet. Å den ena sidan en tacksamhet över skänkt legitimitet till mitt ämne, filmvetenskapen. Å den andra iakttagelsen att humanioras tendens att parasitera på stora kulturskapare (poeter, författare, konstnärer, filmare) är beroende av konstnärsromantik, svärmerier och en bildad borgerlighet.

Och så vidare. Jag skulle kunna utveckla det i det oändliga. Min kluvenhet föddes under arbetet med min avhandling (Mai Zetterling kontra Ingmar Bergman är ju en bok bara det. Många tyckte att jag skulle skriva den i stället för den jag skrev...) och genom alla undervisningspass om Bergman som jag gjort. Men Bergman har ju också en koppling till det jag gör nu -- den svenska synden, den svenska pornografin, den svenska filmcensurens uppluckring på sextiotalet. Det går liksom inte att undfly Bergman. There is no escape.

Nåja. Donners bok recenseras bland annat här, här och här. Att den är så flitigt recenserad säger ju också något om dess status...